Otroligt!

Hade det inte varit för att jag hostat mig sönder och samman och knappt håller mig vaken så skulle jag knatat iväg till skrubben och fotat vintercykeln som jag nu nästan är klar med. Men så är det. Så när jag blir frisk så ska jag ut och slakta mig själv, hoppas någon veteran i trakten förbarmar sig över mig och ger mig lite draghjälp, för nu blir det bara plattan i mattan.

Fan vad det bloggas i det här landet, varenda människa med en cykellicens har ju fan något att säga numera. Fränt. Tänk att vi cyklister är så spännande, för varandra. För resten av världen är vi lepra. Men det är rätt skoj. Måste säga att det skrivs en del roligt där ute, jag läser givetvis inga bloggar under arbetstid utan sparar allt tills jag kommer hem så jag varken har tid att träna eller umgås med min flickvän. Eller närmre sanningen är väl att jag kollar när jag kommer hem om det uppdaterats något under de fem minuterna jag färdats mellan jobbet och hemmet...