För att inte missa något så kör jag nu långlånga intervaller, tröskelintervaller, sexminutersfyror, trettisekundare och tiosekundare. Distans kommer så fort jag hittar ett växelreglage eller fulhjul till Monstret. Just nu känns det roligt att träna.
Det verkar tyvärr som om min chef tycker att det är roligt att lägga en massa jobb på mig också just nu, men jag har förlikats med mig själv. Jag är ingen karriärskille. Trodde det ett tag. Men det är så förbannat tråkigt. Innefattar negativ stress, flygplan, sprit och långa resor långt från dem jag tycker om och från dem jag tycker om att jävlas med. Brink sa något klokt en gång; vi som en gång varit i den här svängen med träning, läger och en fysik något över medel, vi är skadade för livstid. Inget världsligt kan mäta sig med det vi gör. Inget. Byter inte ett perfekt distanspass mot något, inte vill jag byta bort en klockren intervall där drivet finns och jag kan ligga och jaga gränsen med den goda smärtan i hela kroppen heller. Det är liksom kört. Jag ska börja söka nytt jobb, något annat, något som ger mig något och där jag slipper sitta och stirra på en skärm och vända papper dagarna i ända. Fan. Ångrar att jag inte sökte drömjobbet som ansvarig för drift och skötsel av friluftsanläggningen på södra. Det hade varit något det. Lebensqualität.
1 kommentar:
Fy fan vad rätt. Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Skicka en kommentar