Våra kroppar är lustiga. I lördags kändes det som om jag inte alls var långt ifrån min sista dag här på jorden, försökte mig på intervaller på trainern. Orkade inte dra runt nåt, inte ett skit. Benen kändes som om de var stendöda redan, de hängde inte med. Då började jag fundera på om jag övergjort det igen liksom. Bränt ljuset i bägge ändar osv, provade röden på eftermiddagen bara för att få lite luft och liksom förbereda kroppen på att köra lång Vasaspinning. Helt plötsligt anade jag studs i dojan igen, men mådde fortfarande skit. Vasaspinningen började segt men efter en fyra timmar kände jag mig piggare än den piggaste lärka. Sjukt. Jag tog det inte direkt skitlugnt heller utan dammade på rätt friskt sista timmen. Nu ikväll har jag besökt skrubben, lekte mig igenom samma Watt som jag inte fick runt i lördags, benen går som av sig självt, jag känner mig grymt avslappnad på cykeln osv. Det här kan jag liksom inte förklara. Jag brukar inte bli pigg av mig själv, utan vila. Iofs så funkade ju Trans Germany lite så men det var ju nåt helt annat.
Hur många vuxenpoäng gav det då att AVSTÅ den sista intervallen en kväll som denna, bara för att vara på rätt sida!? Många tror jag...
3 kommentarer:
Haha, det där känner jag igen. Kroppskrället är som en jojo. Ena dagen klämmer man watt som man aldrig tidigare varit i närheten av och nästa dag är man sjuk och benen känns som dom aldrig någonsin kan trampa ett enda varv på cykeln.
Jag kommer ihåg när vi var i Belgien 2007 och Reck skulle cykla tills benen kändes bra. Det tog 7 timmar. Men bra blev det.
Jag är ju lätt att träna så jag behöver tydligen bara 4,5 timmar. Det är ju iofs skönt som fan med tanke på tidsbrist mm.
Skicka en kommentar