Såja, första comebacken avklarad. Idag har jag mest lyssnat på att idrottsmän är klena som är hemma när de är sjuka samt att alla cyklister är dopade då det var en stackare som dog i natt. Helt allvarligt, jag börjar bli less på att det enda man pratar om i samband med cykel är doping. Ja, fan det är bra många idioter som tokdopat sig för länge nu. Det är illa som fan. Stryk ska de ha allihop. Det är tråkigt att vi andra dårar ska förknippas med detta och behöva ta skiten, hela jävla tiden. Men sånt är livet. Livet som cyklist är en uppförsbacke i Sverige, det kommer aldrig att accepteras utan fortsätta vara något konstigt och knäppt. Så är det.
Imorgon kan det bli träning. Eller i alla fall rörelse med ett tidtagarur aktiverat och pulsband apterat. Fan undra hur långt jag har till 330 nu?
3 kommentarer:
Om du spurtar tror jag du kan fixa 340!
Knappast med tanke på hur sparvigt lätt jag blivit av den flunsan.
Sverige är ett jävla äckel, tönt, skit lagidrotts älskande land. Där man hellst i brist och ovetande klankar ner på folk som tycker om att ta i hellt enkelt! Nästa flytt lass går till Belgien där ialla fall man gillar hårda idrottsmän, (och små barn i vissa fall)!
/ En tacksam läsare
Skicka en kommentar