Ok, nu har jag landat. Betydlig mer slitigt att vara support än att själv tävla. Tävlar jag så belönas jag iaf med ett adrenalinpåslag och lite belöningsendorfiner. Som coach blev jag bara trött, naturligtvis glad för att tjejerna gjorde bra lopp OCH tyckte att det var roligt själva. Trodde inte att Bodil skulle gilla tävlingen då jag såg henne i startbacken... Jag fattar inte hur en del damer lyckas ta sig in i en fålla framför, fixar de att snitta under 4 min.... Möjligtvis i en slalombacke... Otroligt. Apropå seedning, arrangören kan inte gilla att de aktiva ska seeda upp sig, för den organisationen var så jävla dålig. Att behöva tre gånger jättelång tid för att få stå i rätt startfålla. Japp, det plus lågt blodsocker gjorde mig folkilsk värre än det värsta distanspass. Där och då bestämde jag mig för att INTE åka Vasaloppet. Jag vill inte sitta i fängelse så jag skippar att utsätta mig för sånt...
Då Andreas och jag skötte markservice så stod ju vallning på agendan efter allt köande, det var en ganska avslappnad om än jobbig övning. Skönt att bara behöva utföra, Andreas intstruerad och la fram rätt valla. Tydligen så hade han en jävla koll för damerna verkade ha finfina skidor. Undra varför han inte gjorde så på sina egna under Vintertri-VM??? Det var förbannat skoj att stressa fram på vintervägarna ute i skogarna för att stå och skrika lite. Skön stämning efter spåret och en massa trevliga människor. Precis som det ska vara. Att sen behöva förstöra det positiva med att trängas i Mora var väl sådär, men det var faktiskt riktigt roligt att hjälpa till istället för att tävla. Men visst fan blev jag trött.
Vilade ju två dagar så jag kände mig laddad att dunka lite på Månknarken. Inspirerad av Larsson Wattsiffror laddade jag på 350W... Ajajajaj... Det kändes sådär faktist. Men nästan i klass med OS-svensken... Fattas bara 136W och tio minuter... FYFAN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar