Ja fan, jag har faktiskt semester. Känner att jag nu efter två veckor börjat landa. Mycket tack vare täta besök i Loning och barndomshemmet. Det är nåt speciellt med det stället, jag blir lugn som en filbunke av att vara där. Vet inte vad det beror på men jag misstänker att det faktum att stället ligger granne med "de djupa skogarna" har en bidragande orsak. Notera gärna att bredvid övervåningens fönster man kan skönja en siluett, inte vilken som helst utan den av en varg. Farsan skulle brygga kaffe en morgon och när han kikar ut står där en varg, farsgubben går därefter under namnet Varg-Åke och jag är Henrik Varg, son of Varg-Åke.
Jag har kört på tok för mycket distans de senaste dagarna, tänkte jag skulle cykla bort ett kilo eller två. Sååå hur reagerar kroppeländet av att köra distans då? Blir jag nåt lättare?? Inte då, tvärtom... Skit, distans är skit. Hatar distans, det enda som är bra med distans är solbrännan. Nää tacka vet jag vinterveckor med 6 timmars träning, i veckan. Det blir man bra av. Och på bra humör, inte en tendens till distansgrinighet så långt ögat når. Iofs är det inte alls bra för min image, att vara på bra humör alltså. Men jag kan ju alltid låtsas vara på dåligt humör. Fan nu vär det längesen jag jobbade på min uthållighet, bävar en smula över att köra maxstyrka igen. Det borde kunna ge mig lite träningsvärk. Fan vad jag längtar till vintern, då ska jag köra fyror så skjorta står bak. Måste ju över 200kg i knäböj så jag räknas som man, sen skulle det ju vara kul med vilopuls under trettio och så vill jag klämma fyror med över 515W på trainern. Det blir mumma det! Hur når man dit då? Ja inte fan tänker jag då cykla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar