Träningsvärkat

Asfalt, hög och klar höstluft som irriterar de från gårdagens prövningar trasiga luftrören. Ändå ganska njutningsfullt på något sätt, skitenkelt och bara jag mot resten av världen med dess tillhörande gravitation. Livet är hårt som fan och enkelt. Fast att säga att mitt liv är hårt känns ganska löjligt, i alla fall om jag ska ta hänsyn till de syner som mina mer globala arbetskollegor får erfara. En hård tillvaro kan vara allt ifrån att kaffet är slut i kaffeautomaten efter lunch till de stackars satar i Indien som bor anslutning till vattenledningar i hopp om att kunna ta tillvara på kondens eller någon läcka. Ja, så det är kanske inte hela världen med en dubbelpunka eller en tredjeplats i årets viktigaste tävling. Senast jag kikade så fanns det gott om kondensvatten över till mig här hemma, kunde till och med kosta på mig att diska med rinnande varmvatten, livet är hårt, för de andra.

Jag är lite besviken på den här finanskrisen. Såg fram emot att inte ha råd med mer än en skål ris om dagen och på den efterföljande positiva effekt det skulle ha på min tävlingsvikt. Nu måste jag tyvärr tvinga mig själv att inte äta, så mycket. Det hade varit mycket enklare att inte ha något val. Den här helgen har gått extremt bra, sett från ett viktminskningsperspektiv. I torsdags var det fredagsfika med tillhörande muffins, fredagen bjöd på fredagsfika med stor Brownie med tillhörande vispad mejeriprodukt. Lördagen sedan tillägnades ett 30-årsfirande med löjligt välsmakande huvudrätt och en kakbuffé som lätt kunde fintat mig till att tro att jag dött och kommit till himlen. Som tur var gick söndagen i asketens tecken, ända fram till middagen då lokala Thaikiosken skändades med en förrädisk äppelpaj som kronan på helgens förlustelser. Lika bra att, om jag ändå ska synda, synda riktigt jävla rejält. Så det var inte utan ett visst mått av ångest jag tuggade mig igenom milen och körde finfina gummibandsstakintervaller på hemmaplan. Öijer ska ju vinna Vasaloppet, det vill jag vara med och se.