Dagen efter

Var bjuden på trettiårskalas igår kväll. Jag lyckades frambringa så pass mycket kraft att jag ringde och ursäktade mig för att jag inte lyckades ta mig till kalaset. Har lite svårt att beskriva hur trött jag blev tror jag. Kan tänka mig att det är lite klurigt att sätta sig in i, inte för er som vet alltså, men för dem som inte vet. Jag tror svininfluensan blir en barnlek i jämförelse. Eller så är det jag som är klen. Vilket är sannolikt. Men det är fint att inte kunna sätta sig ner. Allts inte kunna göra hela rörelsen. Jag böjer benen så mycket det går, vilket inte är mycket, sen får jag lita på att gravitationen gör jobbet och att underlaget jag ämnar placera ändalykten på är mjukt nog. Kliva i en bil är fint mao. Men det är ju ändå en barnlek. Visst överdriver jag lite men jag blev trött igår.

Lyckades på något sätt bli fjortonde man i elit. Det är jag nöjd med, blev nog några pinnar till totalen. Nu är det läge att gräma sig över att inte ha åkt till Eksjö och på så sätt fyllt kvoten av antalet tävlingar som räknas. Till Varberg är det långt, jättelångt ifrån Sundsvall. Min lanagre de Luxe, farsan, sa i ett svagt ögonblick i somras att han nog kunde hålla handen i Varberg om så krävdes. Tror faktiskt att han ångrar de orden nu. Fast jag tror knappast att jag pallar. Vilket är synd, jag skulle väldigt gärna åka Bockstensturen någon gång. Nu skulle jag haft Lance-ekonomi och tagit privatjeten till södra Sverige...