Trött i kubik

Tänkte skriva i kvadrat men det räcker inte. Såg aldrig Öijers kommentar på mina automatben från igår, jag kan bara instämma i att det brukar vara så. Automatben ska man ha på tävling inte dagen före, inte heller dagen efter. Men mina ben var bra idag. Jag kände mig löjligt med i matchen. Synd bara på krampkänning i samband med skylten som säger att det är 80km kvar. Synd också att jag tokväggar ungefär där jag alltid tokväggar på Finnmarksturen. Blev inget sopbilsåkande idag, idag var det jag som fick titta över axeln och hoppas på att det skulle vara klart bakåt. Motvinden på sista asfaltsmotlutet innan mål kan mycket väl vara mitt snart trettioettåriga livs värsta idrottsögonblick. Panikångest över att det snart skall komma en klunga på hundra man och dundra förbi samtidigt som jag får ta i precis det som finns kvar för att behålla styrfart. Idag svor jag över enduråkare, banmarkeringar, lera, vatten, kramp och världens längsta tävlingsbaneavslutning. Helvete vad trött jag var där på slutet. Finnmarksturen är Sveriges nu enda långlopp. Att den har tappat motionärerna är helt glasklart, den är för tuff, för grisig och alldeles för underbar för att gemene man ska få njuta av den. Jag hatar skittävlingen, men någon gång där efter fyra timmar har passerats, så nära mig själv och så levande är jag aldrig annars. Nästa år är det tjugårsjubiléum. Tur att den bara går en gång per år.