Cykelvasan

Ja är jag inte bättre på att cykla ska jag fan ha som straff att cykla skiten själv. Var med de snabba uppför första backen, första lilla svårighet vilket var lite blöta och sunkigt underlag gjorde att jag lyckades tappa tillräckligt mycket mark för att inte gå ikapp igen. Tur var att Emil Lindgren hade otur, för när han kom ikapp mig igen så väckte han liv i mitt söndertrasade psyke och jag fick lite rytm i benen. Kunde inte gå med honom jättelänge men det var trevligt så länge det varade. Sen körde jag själv. Blev ett ovanligt hårt långt pass i min ensamhet, jag körde sopbil och plockade dem som punkat eller väggat. Inte så sexigt, men tydligen halvskapligt effektivt då det ledde till en sjuttondeplats. Jag gav fan bort sextondeplatsen, körde ikapp ett par milen innan mål, drog lite halvtamt, kändes nog som om jag kunnat ställa av litet om jag bara gett mig fan på't men väntade till spurten, i vilken jag såg till att bli slagen. Skyller på växelskrället behagade ge fan i att växla till nåt tyngre så jag hade inte skitmycket att skicka. Tänk om jag vetat att Andreas bara var minuten framför, med trötta ben... Jag som kände mig så pigg men ändå uppgiven sista milen. Helvete, jag var nästan säker på att ligga runt trettiondeplats en timme efter alla andra. Men som sagt, det är i början det gäller och att vara med när tåget går.