Jag är nog lite klen. Några resor, jobb och låtsasträning räcker för att ta ner mig på jorden. Den där dagen jag spenderade haltandes i Sthlm hade jag kunnat hoppa över. Var ju ner och besökte en knäspecialist. Han måste vara riktigt grym. Han böjde mitt ben två gånger, bände det lite i sidled och tog på knäskålen. Det hela resulterade i ett utlåtande om att det inte var något fel på knäet. Jag påpekade då, att jag inte har något korsband i mitt knä, varpå han nödgades att bända en gång till. Det reviderade utlåtandet lyder nu att troligen så saknar mitt knä korsband. Detta trots att det finns läkarjournaler som visar på att jag verkligen saknar det... Ibland när jag har en riktigt dålig dag på jobbet brukar jag tacka min lyckliga stjärna att jag inte hade hjärna nog att bli läkare. Fan. Tänk när du har en sån där rövdag på jobbet och allt går fel... Fyfan att behöva ta emot en massa sjuklingar då. Dessutom tvingas ge korrekta diagnoser. Jag hade haft ett gäng Lex Marior på mig, eller vad de heter, vid det här laget... Men åter till mig och mitt eget lidande. Jag fick ingen diagnos. Inte heller blev jag friskare av besöket hos privatklinikerna. Det senare i pluralis då det brann litet för mig efter min tio-minuters sejour hos farbror specialisten vilket resulterade i en remiss till magnetröntgen, en annan dag, i Stockholm... Efter en smärre humörsjustering från trött till dreglandes så lyckades de trolla fram en icke-existerande tid på en annan klinik. Tänk vad smidigt allt går bara man tar sig tid att bli lite obekväm.
Fan jag är besviken på den här hösten. Har ett par jättefina nyinköpta trail-skor jag hade tänkt nöta ut nu bland löv och hög höstluft. Fan. Hade inte alls tänkt att tvingas sitta i skrubben och fintrampa. Jävla satans skitkropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar