Jag skrek så högt att grannarna vaknade den gången Bäckstedt vann sin Tdf-etapp. Det vill inte säga lite då jag då befann mig i Loning.
Idag var det mer ett stilla konstaterande tillsammans med en otrolig rysning när jag såg Lövkvist som ledare i Girot. Före, DiLuca. Killer. Oil for drugs och allt vad han nu är. Det syns på Lövkvist att han är bra, på riktigt. Inte plastbra, utan riktigt bra. Som en låt eller skiva som växer och naglar sig fast i ens sinne i motsats till en glättig, hitmakad och som vid första lyssningen känns bra.
Vackert.
Inte en svordom.
Av respekt för sporten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar