Det var en annorlunda känsla i gårdagens trettiosekunderspass. Jag var helt inställd på att vara ett kolli hela kvällen och gick in för det med kropp och själ. Till min stora besvikelse uteblev den absoluta dödskänslan, det enda jag fick som belöning var suddig syn. Tyckte till min stora besvikelse att det inte var lika jobbigt som tidigare, vilket naturligtvis inte är bra. Försökte att kompensera med att köra 7 intervaller men det gav varken till eller ifrån. Knepigt, säkerligen en förrädisk trygghet och på nästa pass står Liemannen och väntar. Men det kluriga är ju nu om jag ska öka belastningen eller bara fortsätta att skicka på 7,5% av kroppsvikten? Jag har ju faktiskt för enkelhetens skull avrundat uppåt till en jämn och fin siffra för att slippa fundera så mycket. Men det sjuka är att jag faktiskt blev besviken på allvar över att inte vara stenad efter passet. Det är en så fin känsla att inte kunna röra sig på grund av träning.
Vita eller blå vajerhöljen till en Anthem?
4 kommentarer:
Blå känns väl lite 2000 eller?
Vitt är ju alltid rätt.
Blåa, blåa, blåa, blåa!
Vajerhöljen är väl ändå svarta?
Blå!
Skicka en kommentar