Om någon av någon anledning skulle skriva en bok om mitt liv så skulle dagens tävling vara en av de viktigaste händelserna.
Första 25 km gick på 90 min, så långt allt väl. Tappade lite tempo men höll ändå rätt bra fart fram mot 30. Men milen kvar känner jag att livsgnistan fladdrar oroväckande och brinner svagt, 6 km kvar och den imploderar till ett svart hål. Botten nådd? Nej, jag såg nyligen på TV att även svarta hål dör. Det gjör således även jag. På en skylt står att läsa " Vätska 300m ", vätskan kommer aldrig. Eller det gör den, det är bara att jag färdas så sakta att 300m tar enormt lång tid. Väl där frågar jag efter sportdryck, damerna famlar och ropar att snart så. Vafan är det för vätskestation tänker jag, fan jag är snart hemma ändå, jag struntar i det. Inte smart. Vägen mot Bergeforsen är spikrak och plattare än Tom's pannkakor. Jag får stanna med jämna mellanrum, diagonalar utan någon särskild koordination eller takt, passgång är nog bättre beskrivning av växeln. Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva känslan. Jag har aldrig upplevt något liknande. När jag kommer fram till stadion ser jag framför mig att direkt vara på upploppet, men nej, vi ska göra en liten loop på 150-200m uppför en liten liten pyttebacke. Jag är millimeter från att bryta ihop och kasta saker omkring mig när jag inser detta. På något sätt så är jag tillräckligt dum att köra den sista loopen, på upploppet står alla jag känner och skrattar åt mig, den nyligen korade Europamästaren skrattar och tar en bild, Brink skrattar mest. Bodil skrattar. Speakern skrattar. Det går så sakta att jag mycket väl kan tänka mig att upploppet på 60m tar en till ett par minuter men jag fäller graciöst över mållinjen för att spara ett par hundradelar.
Tror jag tog mig in under tre timmar. Jag förstår faktiskt inte hur. Sitter och kikar igenom Garminfilen, den säger att jag hade fina tider sista biten, en ganska så fin och bred kurva med Tempo en bra bit över 10 min/km någon fin peak närmare 13. Det var som sagt platt där.
Brink sa att man får ungefär samma känsla i kroppen av att köra Medelpad Classic som att åka Vasan. Jag ska inte åka Vasan.
11 kommentarer:
Underbar läsning! Men nu fick du svaret på hur långt 46 km är iallfall! :)
Instämmer. Blev helt spak av att bara läsa om eländet.
Bertel tyckte iaf att du såg grym ut på upploppet!
Mötte troligvis samma vägg i Flyktingloppet -99. En funktionär fick mata mig med apelsinklyftor uppe på Murhatten. Om du kommer till Njurunda Runt så ska jag se till att det inte finns några väggar efter banan :o)
Att med full fart köra skallen i väggen är aldrig kul. Du låg strax före frugan då det var kring 10k kvar. Sedan måste du ha bånkat fett. Vid Lögdö kom frugan men inte du :-( Jobbigt jobbigt...
Tycker i alla fall att du måste testa Vasan. Vasan är på ett sätt "enklare" än 46k för man lockas inte att dunka på på samma sätt i början. När man läser skylten 89k kvar till Mora brukar man ha förstånd att hålla igen lite :-)
Strulade det med vätskelangningen vid Frötunaåsen?
Fega inte, på hästen igen bara!
Det är fan i mig värre att få hammaren på skidåkning än på cykel, jag har upplevt båda varianterna, men är det något som får en att växa så är det Mr. Hammer.
Vid Lögdö var jag stendöd. Nej, det blir inget fegande, det som är fantastiskt med skidåkning är att jag inte förstår min egen begränsning på samma sätt som på cykel. Mycket bra VO2Max-träning och än bättre för det mentala. Robert har rätt, Mr Hammer tar fram ditt rätta jag!
Vill man vägga otroligt hårt ska man nog fokusträna på en idrott så man har bra flås(cykel för dig) och sen tävla på en annan som man tränar sparsamt dvs har dålig uthållighet i.
När jag skriver min bok kommer denna händelse stå under kapitlet: "Saker som jag ångrar att jag inte sett".
Ja, ungefär som jag gjorde igår...
men Svanebo fotade ju! jag vill se!
Skicka en kommentar