Ådalsloppet och en misslyckad väggning

Idag har jag åkt propagandaskidåking i vykortsvackert Ådalskt vinterlandskap. Förmodligen den vackraste tävling jag åkt alla kategorier, det var så sjukt vackert att min närmaste kombattant och jag pratade om att åka ett varv till runt myrarna. Det var helt, helt fantastiskt. Lägg därtill de finaste spår jag åkt i på 31 år och en temperatur på minus fem så förstår ni läget... Starten var fint, ca 1 mil uppför... Backen tog aldrig slut, jo till slut gjorde den det, men först skulle en rejäl avslutningsknäppa besegras innan myrarna låg framför fötterna. Men lungor som håller på att andas upp och ett hjärta som nästan slår hål på bröstkorgen kunde inte förstöra dagen, tvärtom kanske. Jag har som vanligt odugliga skidor på platten och utför, det kan kanske förklaras med att jag inte rört dem sedan Medelpad Classic... Men ändå... Det gick fint att åka uppför och jag kunde väl hålla ihop det hyfsat på myrarna men det saknas en del där. Spurta kan jag inte heller utan fick nöja mig med att inte ens komma upp jämsides. Men fan, det gör inget, jag försökte, fick hög puls och ett stort fånigt leende i nyllet! B försvarade familjehedern och gick in som andra tjej... Vilket Alla hjärtans dag-firande! Säkert 40 min över 90% var för oss bägge!