Fyror är ingen lek, en prövning för en latmask. Jag gav mig på passet med en något nertaggad inställning, siktade på högre kadens än max effekt. Tidigare har jag kört dem på ca 90 i kadens men då jag denna vinter försöker överdriva kadensen åt bägge håll så siktade jag på 110-120. Det är definitivt utanför min komfortzon... Det var inte heller komfortabelt någon gång faktiskt. Pulsen såg fin ut och jag kom upp på bra höjd i den och kunde genomföra vad jag tagit mig för.
Alla de där tankarna om komfort och idrott kom på skam efter Anjas sista hopp... Jag trodde att hon skulle dö, faktiskt. Jag har missbedömt ett hopp en gång, inte i 100 km/h, men det borde ha kunnat vara 10 - 15 m långt och rätt högt. Hoppet hade en "sådär" landning som var väldigt brant. Jag laddade för allt vad jag kunde förmå mina skidor till och prickade ganska bra i upphoppet. Jag kommer aldrig att glömma känslan och tanken att: "där borde jag ha landat"... Sen kommer paniken, jag landade som ett spett, slog bort en hel del brosk i knäet och har inte kunnat åka skidor på samma sätt sedan dess. Anja slappnade av och tog smällen, de flesta andra hade nog dött av det som hon utsattes för. Respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar