Nu jävlar. Kände för någon hundradels sekund att jag var sugen på att cykla idag. Men det försvann. Bara att känslan flög förbi sådär är positivt, så har det inte känts på ett tag nu...
Jag har idag jobbat på mitt lilla ego och kämpat mig uppför södra med stavar och ventilerat som aldrig förr, det slutade med att Brink stod vid sin Tyska bil och garvade åt mig. Helt suveränt att kunna andas igen, känns lyxigt. Jag firade med ett löppass till. Att springa är bra, verkar nästan som mina knän håller för det också, de kanske har blivit kevlarknän.
Fan, har ju helt missat att skriva att jag lyckats med något stort! Har besökt min namne i Göteborg. Känns stort. Har nu sett hela hans liv, hela vägen från Avenyn och hem. Jag fick till och med visa hur en rikigt Hifi-nördbutik ser ut, trots att han bor ovanpå en fullt duglig en. Lyckades även på något sätt undvika att bli påkörd av rälsburna vagnar, både till fots och i bil.
Fyfan vilket poänglöst blogginlägg. Vill bara säga att jag nu är på väg tillbaka. Luftrören har gett med sig och släpper nu igenom luft igen. Det är en bra grund oavsett mål med livet.
Obs, röd anthem till salu, nu ännu billigare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar