Ner i gruvan

Fan, det är trist att jobba mitt i sommaren. Trist då det är så jävla dött på jobbet, dött verkar det vara överallt annars också, alltså bland dem jag annars har kontakt med på dagtid. Industrisemester är ett jävla helvete, helt enkelt. Men, jag är ganska så sugen på några veckor i sträck utan arbete, en vecka är ingen vecka, liksom. Fyra veckor är lagom. Då hinner tristessen ta över. Tristess tillsammans med ångest är två väldigt bra motivationsfaktorer. Ångest är ändå det jag håller som högst. Provade att efter SM länsa både kyl och skafferi på allt som innehöll många E-ämnen tillsammans med en, sett i relation till alla hälsoblaskors löpsedlar, ofördelaktig fördelning mellan fett och socker vilket resulterar i än en mer ogynnsam kalorimängd. Från min utgångspunkt var resultatet och fördelningen snudd på optimal för att kanske, kanske rädda kvar lite träningsmotivation mha ångest. Fungerade mindre bra. Har inte fått en gnutta ångest än, cykeln har fortfarande osmord kedja och nummerlapp på styret. Innolite-hjulen är klädda i Rättviksgräs och jag vet inte var cykelskorna är. Industrisemester-Blues... I-landsproblem och alla andra tänkbara termer som kan förlöjliga mina känslor efter en halv säsong av skräp. På't igen bara. Det ska inte vara roligt!