Jag trodde att det var jobbigt att bli ifrånåkt på Lida, av allt och alla och sedan bryta. Sen trodde jag att 60/120, 30s, 4x4 var jobbigt. Men jag vet inte, jämfört med mycket annat här i livet så är det som en ljum sommarbris. Min moster gick bort i tisdags efter en längre tids sjukdom. Livet är på allvar, inget TV-spel, inga extrachanser, varje sekund som passerar upplevs bara en gång och går aldrig i repris. Ibland är jag bra på att ta tillvara på den tid jag får men som alla andra rusar jag oftast bara på och stannar aldrig upp, ens för att se mig omkring. När jag och Bodil åkte på fjället under senvintern försökte jag verkligen att göra just det, insupa den galet vackra omgivningen och bara fokusera på att vara där. Utan att tänka på, telefoner, obesvarade mejl, löften och annat tjafs. Det är synd och skam att en nära släkting ska behöva gå bort bara för att jag ska lyfta blicken från marken.
Nu har jag semester i en vecka, tiden ska tas tillvara i bästa möjliga mån. Nu ska ni inte tro att jag gått och grävt ner mig. Tvärtom. Men det är nog inte så dumt att trycka på paus i skallen ibland och ta sig en funderar över vad, var, hur och varför. Jag har tur som begåvats med en låg tröskel för vad jag finner roande, så jag längtar redan till nästa 60/120, jag har en stämt träff med en demon på intervall nr 15...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar