Känner mig som han den där Dansken i reklamfilmen. Dagarna, dagarna och dagarna. Väntar på att vi ska bli fler och väntar på att själv läka ihop. Förhoppningsvis bidrar det ena till det andra. Spenderade några minuter av gårdagskvällen med att okulärbesiktiga spåren i grannskapet. Det ser bra ut. Det känns smått perverst att ha tillgång till flera mil elljusspår 100 m ifrån ytterdörren. Ja jag har skrivit det förut, men det känns sjukt. Lite som att vara på fjällsemester, varje dag. Jag gillar fjällsemester. Det bästa är att jag kan liksom ställa mig på skidorna i spåret, börja ta på mig stavar, söka satelliter under tiden att jag glider ner mot det stora systemet. Helt sjukt. När det vanliga fallet är minst 20 min till och från spåret i bil. Jag ska aldrig flytta härifrån.
Sen tycker jag att det är roligt att det äntligen kommit upp till ytan att landsvägscyklister är ena riktiga primadonnor. Det är en sak jag ständigt funderat på; att det är väldigt sällan en cyklist på Tour de France, Flandern mm har ett riktigt Björndalen-skägg. Hur kan det vara så?
1 kommentar:
Det har alltså tagit dig 20 min enkel resa från city upp till södra berget?
Funderat på att lägga ur handbromsen alt. trycka lite hårdare på gaspedalen?
Skicka en kommentar