4 månader

Tja, give or take några dagar, men så pass lång tid har jag fått tills dess jag är tillbaka till normal form. Av sjukgymnasten alltså. Skoj. Att det kommer att ta tid har jag förstått men kanske inte det tar så pass lång tid. Inte nu när det börjar svara litet. Det är en bit in i april det, innan jag kan gå på för fullt med träningen. Förutsatt att det inte kommer några bakslag. Det brukar ju sällan hända, att saker och ting går fel, menar jag. Worst case så tar det längre än fyra månader, kanske får jag benet/knäet aldrig att fungera. Den som lever får se. Jag ivrade iväg veckan som var och dammade på lite med träningen, skidor som öppnade upp lungor och hjärta litet. Ivrig påhejad av min egen träningslust och känslan av att kroppen börjar svara. Fan.Fick jag sota för det? Japp. Det var ju sugrörsluftrör och kolibrihjärta ett tag men det släppte liksom upp litet och då blir det ju roligare att träna, att ta i, att försöka framkalla suddighet framför ögonen. Tänk att det kan vara så roligt att bli andfådd. Som jag saknar att gå ner i källaren, metallsmaken efter trettiosekundarna, väggen, krampen och allt det andra.

Bodil hjälper mig att hålla vikten:

För att vara säker på att jag får i mig hela kostcirkeln; bullar med blåbär, mandelmassa och vaniljkräm: