Efter att ha dragits med allehanda skräpåkommor den här senaste månaden, plus en resa till ett land jag aldrig tänker återse. Kan jag lugnt konstatera att det är en bit till toppform. Vågjäveln visar för mycket, likaså pulsmätaren. Det går sakta, jag känner mig tung. Mina kamrater pissar på mig ständigt, är det inte på cykeln så är det under fikat. Jag går aldrig säker. Fan ibland undrar jag om mor och far verkligen betalar dem tillräckligt för att umgås med mig... Ja, skit samma, hellre dem än inga alls.
Igår löste jag ett av de mest svårlösta problem som finns, nämligen om man kan räkna tiden man stannar för att käka kraftacka som träning? Igår var det inga prob då pulsen aldrig understeg 130 = distanspuls, alltså var även den stillastående tiden träning. Resten var enligt pulsklockan intervall eller tempo, i tre timmar. Bra skit!
Idag var det lite trevligare, så jag stannade klockan under inmundigandet av mina vänners krafttackor.
Ser redan nu att Mr N blir satans giftig för alla smalhjulingsmarodörer därute, Mr B kommer att nå oanade framgångar som Hockeybockey-proffs, och jag ska satsa på att bli rodelstjärna.
Livet är bra bra ibland!
3 kommentarer:
Det är asbra betalt, så vi hänger gärna med dig ett tag till. Högpulssjukan är fin den, träna med infektion i kroppen är fostrande...
Varför deppa? Du har ju hela livet framför dig...värre med oss där bäst före datum passerat flera gånger. Några missade träningar och lite småfet så här års...det är lugnt. Du måste genomskåda dina kamrater....de kanske är "sånna däringa feeders"...som har ett missbruksbeteende vilket visar sig i att dom vill göda rodelåkare och bryta ned självförtroendet. Kom igen nu...upp på stora klingan.
Feeders?? Ja, där sa du nåt! Inte åt de några bars inte, sen ville de stanna på McDonalds...
Skicka en kommentar