Från sommaren 1996 och framåt har jag aldrig varit orolig för att delta i en gemensam träning i Sundsvall. Sannolikheten att jag skulle fått äta upp styrtappen och köra ensam hem var helt enkelt inte så stor. Nu däremot har jag tävlingsfjärilar i magen inför varje gemensamt pass och till måndagsklungan vågar jag inte ta mig. Risken att jag skulle få släppa sista rulle i Krokviksbacken är mer än överhängande. Det var med viss lättnad jag kunde se att torsdagsklungans starka namn från förra veckan var icke-närvarande och jag kunde koncentrera mig på att inte hålla för högt tempo. Efter den kära Granbacken såg jag på klockan att den smärta B skulle åsamka mig vid sen hemkomst vida översteg den jag själv kunde utsätta mig för vid 4 mil solo så jag tackade för mig och höll mitt eget tempo. Väl i Matfors mötte jag en Janne på stans snyggaste cykel och vi höll sällskap. Jag var nära att få äta upp den där styrstappen jag skrev om tidigare men lyckades ta en moralisk förning från Allsta och upp på platten. Ingen stöter väl av den som för, väl?
Nu är det mindre än en arbetsdag till fyra veckors semester. Glory days.
2 kommentarer:
Jannes är snygg, men min är snyggare.
Var jag ett av de starka namnen förra veckan eller? ;) ;)
Hahaha, nä här får man chansa hejvilt och släppa och slita.
Skicka en kommentar