Oväntad glädje

Fan, jag hade glömt hur det var att sakna hud på benen. Strax efter vurpan, när jag höll på att städa sår, plåstra om mig själv samt förbanna att jag ens åkte och anmälde mig till den där lilla jävla tävlingen, då såg jag bara det dryga i att hålla på att läcka kroppsvätska ifrån benet en längre tid. Men senare på kvällen, precis när jag skulle till att sova så kände jag en våg av välbehag sprida sig igenom kroppen. Värmen och ömheten i det vänstra benet påminde mig om något, något speciellt, om att vara en cyklist. Det finns ju som alla vet två sorters cyklister, är jag av det ena slaget så är jag i alla fall en cyklist!