Bron runt

Micke ville rycka från start, jag var inte lika övertygad i år. För nåt år sedan hade det varit givet, nu med det gångna året i bagaget så ville jag helst av allt ta mig runt de 12,5 mil som stod till buds och känna igenom kroppen, huvudet och allt annat som hänger ihop med en nummerlapp på ryggen. Det blev körning tidigt av den tidigare nämnde, givetvis. Det blev lucka och en utbrytning. Jag tog det lugnt och körde med huvudet. Benen var riktigt grisiga när vi rullade igång, aldrig, aldrig ska man vila igen inför en tävling. Men det fanns ju några mil att komma igång på. Många blev stressade av utbrytningen, vilket jag drog nytta av och gick bara fram och petade. Jag visste att jag var tvungen att köra snålt som satan om jag skulle ha en chans att vara med hem. För det var ju givetvis det andra målet efter att gå runt; att vinna. Givetvis. "The greatest comeback since eastern Sunday" hade inte varit fel. Men jag var aldrig riktigt nära, det var en hel del cyklister med bra mycket bättre motor än jag och trots att jag snålåkte bitvis så hade jag inte "det" i benen sista milen. Men jag är nöjd och glad ändå. Det är ett stort steg från att ha som mål att KUNNA GÅ ett varv runt Sidsjön till att kunna köra på i tolv mil med rejäl insats på cykeln. En stor seger för mig. Väldigt stor. Kanske det viktigaste jag gjort på en cykel.