Det är inte roligt att ta avsked av kamrater, verkligen inte när det är för alltid. Erik, en vän jag lärde känna vid värnplikten i Sollefteå och en vänskap som flyttade mina gränser, över Atlanten till Fernie och skidåkning på allvar. Han fick lämna jordelivet när han gjorde det han älskade, åka skidor utför berg som är så branta att vi andra kallar dem för väggar. Det var längesedan vi talades vid, jag och Erik, ändå har det varit väldigt jobbigt sedan i Påsk. Vissa människor lämnar helt enkelt större intryck än bara ett fast handslag. Det har alltid varit befriande för mig att slänga iväg en tanke på kompisen som följde sitt skidåkarhjärta fullt ut bland de stora bergen, själv sittandes på ett kontor, framför datorn. Nu, kan jag inte det längre. Det kommer jag att sakna. Vi är många som kommer att sakna Erik.
http://norwayfreeride.no/2011/04/25/erik-lundstrom/
Men som alltid går livet vidare, det är en väckarklocka när någon man känner går bort. Det är synd att dessa väckarklockor ska behövas för att man ska, kunna, stanna upp och andas.
Men nu kör vi igen, en dag utan en krasch är en dag med avstannad utveckling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar