Övergångsperiod

Fan, den här våren har snart blivit sommar och sommaren är snart höst. Hinner med en del soloträning mellan varven, vissa av passen riktigt njutningsfulla. Som dagen för bilden. Rullar ur benen, låter känslan i motsats till viljan avgöra hastigheten och ser på omgivningen istället för suddigt. De passen är de bästa. Eller ja, ett personligt rekord på valfri sträcka är inte dumt det heller. Har varit långt till rekord i år. Ligger i runda slängar 4 minuter efter mig själv av 2012 års version på en 5 mils runda. En tid satt på en CX. Skulle aldrig ha sålt den. Jag står dock fast vid min tro och förväntar mig samma tio-minuters förbättring på nämnda runda från i fjol över en två månaders tidsperiod.

Glassigt

Äter glass nu. Igår 70 mil i en Santa Fe. Fantastiskt mycket över förväntan. Den bilen alltså. Hinner fundera en del ensam i en bil. Spenderade fem mil till ensam på kvällen, för egen maskin. Funderade inte lika mycket då. Koncentrerad på att ta mig framåt. Försöka gömma mig för vinden. Hitta flytet, ta mig framåt utan att försöka för mycket. Jag gör mitt bästa nu, dels att hinna träna samt att träna på att gömma mig för vinden. Det ligger inte för mig, det senare. Gillar att sitta upprätt och umgås intimt med vinden. Inte alls främjande för hastig framfart. Vilket är målet. Livet verkar än en gång spela mig ett spratt, nu med mitt SUB 7.15-deltagande. Arbetet kallar mig till utlandet. Tänka sig, att det alltid slumpar sig så att något viktigt sammanfaller med sådant jag planerat göra. Någon sa till mig att det inte är så, att slumpen spelar en ett spratt, det är bara så att det är för mycket att göra, hela tiden. Alltså är det inte slumpen utan sannolikheten som gör mig besviken. 

Skönt är det att få cykla utomhus i ett behagligt klimat. Jag ser verkligen fram emot resten av våren och sommaren. Jag dröjer nog ett tag till med att deltaga vid gemensamma klubbträningar då jag fått uppfattningen av att nivån är löjligt hög bland klubbkamraterna denna vår. Tur att jag har sena kvällar på tomma vägar och skrubben som gömställe, där håller jag mig ett tag till.

Vårkänslor

Det börjas nu. Det cyklas inte längre runt om i stugorna utan fler och fler letar sig ut efter vägarna. Den enda vettiga cykel jag hade för ändamålet cykla landsväg slaktade jag och sålde ramen så jag har varit en smula vingklippt. Genom lite tur snubblade jag över en NOS TCR Advanced SL i min storlek. Brukar inte vara genom att köpa en ett par år gammal modell jag löser materialfrågan. Har varit väldigt imponerad av den här ramen sen den lanserades för bra många år sedan och jag ser fram emot att få prova den på asfalt. Den har ju använts av proffsen till allt från Paris Roubaix till tempoetapper på Girot, det är således inte den som blir den trånga sektorn i min prestation.

Åter till cyklandet utomhus. Jag känner mig inte klar än. Vintern har inte varit ett enda långt träningsläger för mig, tvärt om, därför känner jag att hjärtat och benen mår bra av att få anpassa sig ostört ett litet tag till. Ser på diverse rapporter från klubbträningarna att det går löjligt fort, en fart som bara skulle skada en stackars porslinscyklist som jag.

Jag fortsätter på den inslagna vägen med tjugor och 8/2or. Ingen revolution bara skit som fungerar, hyfsat. Förhoppningsvis är jag dålig en bit in i juni och sen blir jag skitbra som följd av Vättern till slutet av juli. Enkelt.

Omvänd unboxing

Det närmaste cykling jag varit idag är att ha demonterat cx-en för ramleverans. Blev lite ledsen i hjärtat under arbetet då det är en väldigt schysst hoj. Men. Har inte plats för en till hoj och heller inte stålarna att binda i en hoj som aldrig blir använd. Så, det blir till att åka kartong söderut för Boom-replikan. Den har ju faktiskt burit mig till min enda seger på en tävling med nummerlapp sedan 1994.

Några värmande solstrålar och en skön avslutande vila mot förrådet innan demontage.

Lådorna i bakgrunden återspeglar inte alla delar som demonterats. Lätt satan är det där ramsetet.

Nästa vecka börjar för snart

Jag vet vad jag ska göra nästa vecka. Sitta på flygplan. Igen. Vackert så. Det är en del av vad som betalar hyran och mat. Hade fått till ett glapp mellan förra svängen och den kommande. Skulle väl fyllts med lite träning och familjemys. Jag drog hem flunsan istället. Har skriver vi ödets ironi. Vi har låtit  Thor stanna hemma från dagis fram till nu, dels för att det är skönt för honom att vara hemma med de sina men också för att inte dra hem något virus till Viggo. Den som då kommer dragandes med skräp är alltså jag, den äldsta snorisen i familjen. Så är det. Total isolering är nog det enda som hjälper.

Ser i min träningsdagbok att jag borde öka antalet pass snart. Nu skojar jag litet. Jag har ingen träningsdagbok. Men av vad min korta minne säger mig så finns det utrymme för intensifiering och volymökning. Får ändå tillägga att den relativa förbättring som 1 pass 2x20 min @ 300W i veckan har inneburit är bortom min förväntan. Det får mig att fundera på varför jag körde de passen så hårt och ofta förr om åren, med betydligt mindre förbättring som följd?  Ok, jag kör en del skidor också utöver de här passen, men det gjorde jag även förr och jag är i betydligt sämre "skidform" nu än tidigare år.

Johan Olsson var nära att ta livet av mig i söndags. Jag är glad att sådana lopp sällan går hem på det sättet. Om så vore skulle de behöva beläggas med skyddstext: "Skadar allvarligt din hälsa" eller "Leder till berusning och sinnesförvirring".

Minnesbank

Hur kan en vardag bakom ett skrivbord, eller i ett flygplan för den delen, någonsin mäta sig med vad jag fick vara med om när denna bild togs?

Jag har likt många andra veckor även denna varit i luften och på hotell något mer än önskvärt. Alltså hamnar träning med en väldigt lågt prioriterad flagga i att göra högen, strax under att skotta fram uteplatsen, faktiskt. Provade Italien igen, det var kallt satan och blåsigt som helvete där nere. Snö på vägarna och på min hyrbil när jag 05:00 skulle åka från hotellet till flygplatsen. Jag måste erkänna att jag ännu inte förtrollats av Italien, förstår inte riktigt magin med det landet. Det kanske kommer om jag får åka omkring lite mer och inte bara se flygplats/hyrbil/hotell/stålverk. Ser på vägarna att de skulle funka att rulla smalhjuling på, men någon sådan aktivitet tror jag inte kommer kunna planeras in, någonsin. Maten är ju bra, inte himlastormande (ok bitvis), men helt ok. Behöver nog en guide bara.

Den träning jag lyckats riva av har ändå varit ok. Ett par tjugor, en fyra och lite rodd idag. Jag borde rimligtvis inte falla igenom helt och sätter min tilltro till vädret och våren.

Det är ju då själva...

Fan vad jag får slita för att gå under 7 min på 2000 m. Men rodd är en trivsam träningsform. Finns inga njutbara distraktioner. Allt gör ont. I skinkorna pga arbetet och sitsen. Armarna, ryggen och händerna får stryk. För att inte tala om låren och det centrala systemet för att förse resten med syre. Faktiskt vet jag få övningar som är mer mentalt taxerande än just inomhusrodd. Har aldrig provat att ro utomhus men kan föreställa mig att det är värre då det med all sannolikhet betyder döden för mig. Väldigt fint att hinna med detta lidande på lunchen så att eftermiddagen oavsett dess utmaningar blir likt att vandra på små rosa moln. Det är tur att ensamträning inte ställer krav på prestation utan att det räcker med insats.

Har betalat in anmälningsavgiften till ToJ och sålt min Vasaloppsplats. Till vilket av dessa blogginläggs tre ämnen som rubriken syftar till låter jag vara osagt.