Finnmarksturen

Det är inte utan en hel del skräckblandad förtjusning jag ser fram emot lördagens prövning. Finnmarksturen, så klassiskt, så vackert. Det står en bild uppställd på mina föräldrars byrå hemma i Loning. Den föreställer en något yngre upplaga av mig själv iklädd Mongoosekläder och med tidsenliga Corratec semislicks i rött på den otroligt lätta kolfiberhojen. Tror att de var pumpade till minst 3,5 kg. Inte undra på att jag flög av stigen det första som hände det året. 1996. Jag mötte en vägg senare den tävlingen jag aldrig mött tidigare, hade inte träffat på den sedan dess förrän i vintras då jag åkte Medelpad Classic Ski. Sitter nu och blänger lite på det hemskickade PM'et och den bifogade banprofilen. 11,2 mil. Inte 9 mil och inte på nykammade spår med nylagd asfalt. Målet ligger inte heller på så särskilt mycket lägre höjd än starten. Stigarna lär vara blöta, det är de väl nästan alltid. Förmodligen kommer det att regna. Ryggen kommer att värka, låren krampa. Det vore trevlig om jag slipper fjolårets vadkramp vid skylten 80 km kvar... Fan vad jag längtar! Den stora finalen.