Tvärnit

Satan alltså. Helgen satte sina spår. Igår kändes huvudet inget bra, idag känns det inte bra men bättre. Kroppen vet jag inte hur den känns riktigt, benen verkar ha överlevt men lats och rygg har fått sig en omgång. Kan tyckas att mina 100 mil skidor i vinter borde ha gett något sånär stark rygg, men icke. Imorrn tror jag nog att jag ska sparka igång kroppen igen. Det var bra att komma ut bland andra cyklister och se vad som måste göras. Men satan vad skoj det var i lördags. Hatar ju när cyklister skriver om att allt är så jävla underbart och en dans på rosor, men det var fan skoj i lördags. Trots att mitt styre lossnade, trots att jag var livrädd för de branta utförslöporna och trots att de människor, som ändå släpat sig ut i skogen, är på tok för tysta. Det är nåt som stör mig, alla som står och langar, eller bara sitter i skogen och tittar på tävling. De hejar svenskt, alltså tyst. Säger inte ett pip när någon passerar. VARFÖR!? Dövstumma? Blinda? Kostar det för mycket energi att ropa "Heja" till någon stackare som kör livet ur sig? Det är ju faktiskt lite trevligt när någon skriker litet. Har ingen i Sverige sett hur de gör i Belgien??