Var ut på förmiddagen och rastade kroppen med avsikt att bromsa förfallet. Samma resa gjordes på fredagskvällen efter pizzan, chokladbollarna och chipset. Jag har drabbats av känslan. Känslan att vilja lasta på, att släcka mig själv med för långa och alldeles för hårda träningspass. Jag vill somna, på vägen till sängen efter en serie 30-sekundare och kanske rent av kräkas litet. Det går inte, det här. En god vän till mig sa att vi är förstörda, vi som gått den här vägen och sett ljuset med långa turer på fjället, i skogen eller på vägen. Läste en rubrik i tidningen; träning orsakar depressioner. Inte då. Men väl avsaknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar