The Swedish Privat-Sjukvård

Yes. Jag lever.

Tror att jag ska göra en kortare sammanfattning av den senaste tiden. Det har varit rätt mycket att göra, rätt litet med tid och annat. Mycket av fritiden har i min värld kretsat kring mitt strulande knä och de oljusa framtidsutsikter som min käre ortoped målade upp, eller i alla fall inte bevisade någon motsats. Rätt intressant upplägg. Att tillåta sig ödsla säkert fyra minuter med sparsmakad information på sin patient. Det som fick bägaren att rinna över var den remiss till Sjukgymnastik jag fick. Där stod att läsa: "tacksam för träningsprogram med väldigt låg intensitet". Jag ska visa den jäveln. Det är nära nu att jag anmäler mig hit sen ska jag skicka kopia på segerchecken till dumfan i Sthlm. Det var å andra sidan mycket glädjande att få träffa sjukgymnasten och höra hans åsikter. Ett lätt föraktande fnys åt remissen senare fick jag veta att det är maxstyrka och knäböj som gäller... Inte bara för att de gamla indianerna gjort så i fullmånens sken sedan tidernas begynnelse utan det finns tydligen även en rätt fin förklaring. Det enda sättet att aktivera alla muskelfibrer är att skicka tungt. Och de snabba rackarna är tydligen grymma på att motverka ledslitage samt skydda vid snabba korrigeringar genom att agera surrogatkorsband. Fint skit med andra ord. Mot 200 kg i april. Det är en bit dit nu men nu har jag något att ställa in reptilhjärnan på.

Annars är det mycket förädlrargruppande just nu, och någon enstaka cykelmässa.

Sen måste jag bara fråga: Var det någon som hörde nåt av det som sas på Cykelgalan? Odugligt ljud plus att jag hamnade i absolut närhet till någon SCF-människa som sänkt en vinare själv gjorde att jag bara såg V & A agera stumfilm på scen.