Multinationellt

Har de senaste veckorna fördrivit tiden med att slå knut på mig själv. Egentligen inget värre än arbete här och utomlands. Har suttit några timmar för mycket på flygplan och flygplatser mot vad jag skulle önska. Stötte däremot på en kille i München. Loungen var fullsatt och det fanns ett bord för tre där det sitter en kille. Vi frågar om vi får sätta oss ned, på engelska, och han svara att det går bra, på engelska. Jag och min arbetskamrat pratar lite svenska och skämtar om något som vår bordsgranne också reagerar positivt på. Är du Svensk frågar vi? Han svarar med en lysande one-liner: "Jag är lika Svensk som Zlatan!". Efter vidare efterforskning visade det sig att vår nyfunne kamrat bott i Sundsvall ett tag, närmare bestämt dit jag och min familj ska flytta till sommaren. Fast, han bodde på flyktingförläggningen. Han berättade att de var livrädda för de intagna på det närliggande mentalsjukhuset. Det är nedlagt och flyttat nu medan han har hunnit bli utvecklingschef inom en pappersbrukskoncern. Det där med att världen är liten...

Tävlingspremiär

Har i flera år tänkt åka Södra Berget runt utan att komma till skott. I år har jag blivit en doer av rang och skred till verket en söndag morgon någon gång i januari. Vis av erfarenhet från tidigare försök att åka skidor långt med nummerlapp med akut trötthet som enda belöning, höll jag igen en smula. Jag är med andra ord något mindre dum än jag ser ut och lyckades ta mig runt de 40 km på skidor utan att vare sig löpa in i en vägg eller drabbas av någon annan trötthetsrelaterad åkomma. Spåren var fina, mina skidor likaså. All heder till vallateamet som jobbade oförtrutet i det tysta medan jag hade kundbesök och besökte Schweiz.

Åkte med tåget sista biten hem och var i lägenheten ca halv fem på lördagens morgon. Behövde bara torka av skidorna och lägga på hårt och toppa med lite LF6. Satan vad de gick, skidjävlarna. Jag som alltid har skitskidor hade nu superglid och ett fäste som räckte hela vägen hem!
Annars längtade jag, många gånger under vallasessionens slutakt, till sommaren då det räcker med att pumpa luft i däcken och så är jag klar för allt ifrån träningsrunda till mästerskap. Enkelt.

Propaganda

Hade det bara varit 10 grader varmare så hade blått varit perfekt fästvalla. Vackert var det. Slet på luftrören gjorde det också. Träningstid fanns tillgänglig och vädret behövde upplevas så jag offrade andningsorganen på träningskåthetens altare. Väl värt. Jag skulle önska mig sådana där google glass så att jag enklare kan fota min träning med tillhörande livsutvecklande upplevelser. Har jag kameran i en ficka under skaljacka, tumvantar på och bökiga kontrollremmar ska det mycket till innan jag får fram den för att fota. Oftast är jag så stressade när jag tränar att jag kommer på efteråt att jag borde fotat det jag sett. Inte bara för att lägga upp på nätet, utan mer för att få tillgång till dessa upplevelser senare, kanske när jag sitter i nåt hotellrum på valfri tjänsteresa. Det är bra att påminna sig själv om vem man är.

Det fanns däremot inget behov av att varken fota eller på annat sätt föreviga kvällens skrubbpass. Gjort är gjort, men inte mycket mer heller.

På måndag är första föräldraledigheten slut med Viggo. Han ligger på mitt bröst nu när jag skriver det här. Jävlar, det blir åka av med två barn...

Gör som Northug

Lägger ut en bild på mig själv framifrån för resten av elitklungan att beskåda.

Jag var grym på 300W idag. Man blir stärkt av att vara tvåbarnsfarsa. Inte många som har både Viggo och Thor i samma stall. Det krävs naturligtvis maxprestation varje dag av mig för att inte bli avhängd av dessa gossar.

Allemansrätt

250 m hemifrån börjar ett område med inofficiella skoterleder. Grannarna verkar utnyttja allemansrätten en smula här och det passade jag idag på att dra nytta av. Så klart. Det var skoj. Tänkte för mig själv: "29-tummare skulle funnits när jag var ung". Den går så fint över snö, med ganska lite i tryck i däcken så driver det fint och flyter på bra även där grannarna varit lata och kört för sällan. Skänkte även en tanke till 27,5". Funderade på varför jag skulle vilja ha en cykel som är nästan lika bra som en tjunia?

Annars så är det ju lite av fusk att ha roligt under träning. En timme flyger iväg och så kommer jag hem och är trött utan ha förstått varför. Så skulle det väl alltid få vara?

Under träningen på min mtb så tänkte jag en smula på arrangemang jag tycker om. Mörksuggejakten flög genom huvudet. Långa lugnet är en annan favorit från svunna tider som nu gör comeback. Ett sammanträffande som är för bra att låta gå obemärkt förbi. Långlopp på mtb med fullgas är inte helt ofostrande och kan mycket väl bli ett inslag i min sommar.

Min träning

Här kommer det textmassa:

Det ska bli intressant att se vad jag kan komma upp i för nivå med väldigt rimlig mängd träning. Sedan ett par år tillbaka har jag tränat regelbundet men väldigt lite. Allt började med att mitt knä slängde in handduken, sen så kom Thor till familjen och så var det med det tidsöverskottet. 
Första vintern, dvs 2010/2011 körde jag i princip uteslutande stakträning då kroppen inte klarade annat. All träning bedrevs i form av maximal insats i förhållande till tid. All-in-träning. Vallade skidor för första gången på många år förra vintern då jag vågade mig på att diagonala litet. Sommaren 2011 började jag så smått att cykla och till min stora glädje får jag säga att knäskrället ställde upp på mina böner och höll ihop med hjälp av lite underhållsövningar, så pass att jag kunde överföra All-in-konceptet till mtb-cykling. Mestadels bedrevs träningen på en runda två minuter från förrådet och jag körde intervaller, i platt terräng med extremt många igångdrag varje varv, om tio minuter. Satt mig ned och räknade dem och för er intresserade kan jag säga att dessa intervallers upplägg stämde nästan på intervallen när in på 10/20-konceptet. Hela känslan i passet stämmer även den då det blir ett tillslag på några sekunder efter varje kurva, inbromsning inför nästa, sväng och så på't igen. Gör jag detta, med fyra intervaller och rullar hem är jag klar på ca 50 minuter, och har blivit trött. Klarar jag varje intervall på 09:30 min kan jag översätta det till att ha 350W's kapacitet i 20 minuter på Monarken. Inte två tjugor, men väl en. Men det räcker ju inte. I min värld, om jag ska översätta ftp till prestationsförmåga på cykeln, så behöver jag klara 2x20 min på en för mig hög belastning för att känna mig "åkstark". Alltså, åka igenom en 20a på 350W gör mig inte 350W stark, 2x20 min @ 350W däremot. Jag tycker även att det är den andra tjugan som gör hela skillnaden och som sätter systemet på prov, tvingar fram förbättring mm.

Känslan av min cykling 2012 är ändå positiv trots 2-4 timmars träningsmängd per vecka. Började cykla landsväg lite väl sent, mitt i sommaren, men tycker att benen kom igång på en månad. Besvärades av kramper under de första tävlingarna och det kan nog tillskrivas den ringa träningsmängden, brist på längre intervaller, tävlingsbrist och allmän ohårdhet.

Som ni förstår kommer basen i min cykelträning inför säsongen 2013 föga förvånande eller för den delen revolutionerande vara 2x20 minuters träning. Däremot ska jag försöka akta mig från att gå över gränsen utan försöka finna den "underifrån". Har för många gånger ansatt belastning och vida överstigit min egen kapacitet vilket bara resulterat i att jag blivit sliten och trött med utebliven prestationshöjning som följd. De gånger jag ska gå över gränsen kommer träningen att se annorlunda ut och jag kommer att göra det rejält, dessutom hoppas jag nå sommaren såpass ofärdig att jag för nöjet att bli bättre under varma sommarkvällar. Jag räknar iskallt med att det räcker gott med två sådana långa intevallpass per vecka. Därutöver har jag tänkt åka Vasaloppet och vara tvåbarnsfarsa, vilket borde räcka till för att påverka VO2max och smärttröskel i positiv riktning.

Cykling som träning

Burry Stander, en fantastisk mtb-cyklist avled igår efter en trafikolycka när han var ute på cykeln.

Ska jag vara helt ärlig är nog inte cykel en idrott jag önskar att Thor ska börja med när han blir äldre. Otaliga är de incidenter jag varit med om efter vägarna som mycket väl kunnat sluta på ett mycket sämre sätt. I vissa fall bara turen som gjorde att jag kan skriva det här idag. Det finns egentligen inget som talar för att föräldrar ska släppa ut sina barn efter vägarna, inte ens tillsammans med en klubb och ledare. De kan ändå inget göra när det finns bilister utan respekt ute efter vägarna. Givetvis är det mycket tråkigt då cykling är den idrotts/fritidsaktivitet jag tycker bäst om och önskar att fler ska få uppleva. Gärna då min familj. Men inget är värt att offra liv och lem för bara för att några bilister ska slippa ödsla de 5-25 sekunder det tar att bromsa in bakom en cyklist för att kunna väja undan säkert. Värst är ändå de som inte kan stå över en omkörning när man ser en mötande cyklist. Helt livsfarligt. Har tvingat mig i diket mer än en gång. 

Trist, men det är farligt ute på vägarna!

Härskarcyklist

Alnö Race Team är en helt fantastisk företeelse i Sundsvalls cykelhistoria. Ingen kunde väl någonsin tänka sig att det skulle samlas knappa 70 cyklister kl 18:00, måndagar under sommaren. För mig som är uppvuxen i ett cykelsundsvall där en stor klunga bestod av fler än två stycken cyklister som var på väg åt samma håll. Där ser man vad ett gäng entusiaster och en gynnsam tidsanda kan göra åt en anemisk cykelsport. 

I ärlighetens namn måste jag nog säga att jag det är en smula komiskt att jag och några andra nyfrälse är medlemmar. Skulle nog vilja påstå, att vi är en del av anledningen till att det samlas så många cyklister där på ön. Har jag nu inte missförstått allt, så bildades föreningen för att slippa cykla och bli avhängda av drygjävla cyklister i den andra stadsklubben. Där i krokarna av 2000-talet...

Så länge jag cyklat, sedan 1993, får jag nog lov att erkänna att de vackraste stunderna varit de gångerna jag från spets av en klunga sett skuggorna av medcyklister falla av bakåt och att få vända sig om, vara ensam och bara se små prickar av dessa slagna människor är minnen som verkligen värmer. Inte ofta. Men bilderna i huvudet har hjälpt mig genom mången tjuga.

Jag är ju uppvuxen med en sådan klubbatmosfär såsom att man tar med de nya och stöter av dem när man är längst hemifrån. Inte skrivet i klubbstadgarna, men tanken har nog funnits under fler hjälmar än min. Det fostrar och härdar. Bara de som riktigt brinner för sporten eller är tillräckligt dumma kommer tillbaka. Eller nåt. ART är tvärtom. Käka korv efter passet och prata om vad som hänt med dina kamrater. Ha roligt, tillsammans!? Nu verkar det inte bättre än att ART kommer ha ett elitlag i år, förmodligen till antalet större än många andra anrika Svenska klubbar. Vilket tankesätt som är mest framgångsrikt överlåter jag till någon annan att bedöma. Nu är det bara att hoppas att vi kan lägga band på oss under träning så att vi inte trillar ned samma gamla hjulspår från förr. Det är liksom lätt hänt efter en vinter som gett starka ben.

Träningsblogg

Ber om ursäkt om föregående inlägg väckte anstöt eller om för den delen själva saken i sig med ett inlägg var allt för chockerande.

Alltså. Jag drabbades för ett par år sedan av osedvanligt ihållande skrivkramp och famlade i mörkret för att finna en mening med min egen blogg eller för den delen andras. Har insett att de är rätt bra att ha, om inte annat för att träna vissa delar av hjärnan alternativt ha som uppslagsverk till senare. Därför gör jag ett ansats att hålla det här eländet vid liv ett tag till. Min avstjälpningsplats i den världsomspännande webben, helt enkelt. Tyvärr har jag förstått att jag är mindre allmänt grinig idag men ska försöka göra några punktinsatser här och där. Gissar mig till att jag har en del elakt att skriva efter någon av helgerna i början av mars. Eller när jag börjat träna igen. Blivit trött och sliten. Troligen med start i juni till och med september.

Har jag skrivit att jag vann Broarna runt? 

2013

Då jorden valde att inte gå under 2012-12-21 blir jag tvungen att ta tag i planeringen inför vad som kommer att bli ett mycket händelserikt 2013.

Jag väljer att 2013 ta tag i diverse livskrissymptom som att åka Vasaloppet och Vätternrundan. Jobbar aktivt med att slå undan diverse flyktiga, men ack så påträngande tankar på att städa av en klassiker på en gång, när jag ändå håller på, liksom. Det som talar mot sådana tilltag är klubbens mål att vara med på Tour of Jämtland. Just det. ToJ. Vilket kräva elitlicens av undertecknad. En påtvingad föryngringsprocess efter ett år i Vetegranland. Har sett på diverse cykelrelaterade nätsidor att det är stor sak när ett nytt elitlag ser dagens ljus. Vet inte riktigt man ska kalla ett lag innehållande ett gäng veteraner i åldrarna någonstans mellan 30 och 50 för "nytt". Men tanken är att vi ska ha elitlicens hela säsongen och åka några tävlingar såsom Östgöta, Sollerön och kanske nåt mer. Vi får se vad det blir av det men det är ett riktigt jävla fränt initiativ och jag riskerar med stor sannolikhet att vara den svaga länken i ett fläckvis mycket åkstarkt lag. Ett av delmålen är ju att rulla runt sjön på ca 7 timmar. Det blir en fin upptakt för mig det. Räknar med att få möta en hel del demoner på väg hem. Kanske blir Vättern det första distanspasset 2013.

Först och främst ska vi ta oss över till det nya året innan en ny familjemedlem ska se dagens ljus...

Posten

Fan. Någon gång här i livet lär man ju sätta sig ner och fundera igenom vad man håller på med. Det får bli vid ett senare tillfälle... Här följer en liten historia, tyvärr ifrån verkligheten.

Jag beställde ett paket för någon vecka sedan. Följer som vanligt förloppet, som jag alltid gör när jag väntar på något jag vill ha, på nätet med trackingnr. Några gånger om dagen. Paketet strandar i sortering i några dagar. Tills plötsligt en fredag då det rasslar till och det står att läsa att mottagaren, dvs jag, ej är anträffbar. Ingen har sagt något, ingen telefon har ringt och vid närmare kontroll så har heller ingen knackat på dörren. Posten har dragit en fuling och chansar på att ingen är hemma en fredag förmiddag. Inte kan ju de veta att vi är föräldralediga. Det är nu det roliga börjar. Jag ringer till Postens kundtjänst och frågar vad de håller på med. Får till svar en mycket bra fråga: "Är du säker på att ingen varit hos dig och försökt leverera paketet?" Sug på den ett tag. Låt frågan sjunka in. Det hade varit grymt. Om de hade försökt utan att få kontakt med mig och jag faktiskt vetat om det. Att de försökt. Därefter jagat stackars kundtjänst... En bra kontring av dem, minst sagt. Min vana trogen vill jag ha ett telefonnummer till chauffören, jag kan ju  åka och möta dem vid någon annan lossning, tänker jag. Icke. Frågar därefter om de tänker sig att köra ut det igen, samma dag. Icke. Givetvis. Det visste jag men fråga ska jag. Följer upp med att undra vart jag senare samma dag ska kunna hämta ut paketeländet och får nu till svar att det inte går, förrän på måndag. Kortslutning. Soporna på Posten ljuger ihop en saga om att de inte kan lämna paketet, vilket får till följd att jag först och främst inte kan hämta ut det, sedan måste jag lägga tid och pengar på att själv hämta ut det, hos Postens ombud. För att de inte orkade kliva ur bilen. Hemma hos mig. Vilket var den tjänst som var köpt av mig från Posten. Ringer några gånger till världens mest onödiga kundtjänst och förlikar mig med tanken att hämta paketet på måndag. FFWD till måndag. Avi i brevlådan om att paketet finns att hämta ut. Roddar med hämtning, väl hos ombudet börjar de leta bland för små paket, jag anar oråd. Givetvis finns inte paketet utkört. Fukushima.

Jag ringer så pass ihärdigt till kundtjänst att operatören med gråten i halsen lyckas göra ett ärende av mitt försvunna paket. Men givetvis utan att kunna ge ett svar på när och hur jag ska få mitt svar. Vid det här laget gillar jag inte Posten och Postens kundtjänst börjar känna igen mitt mobilnummer. Denna totala kundförnedring som Posten använder sig av vid det här tillfället övergår mitt förstånd. Det är en känsla av total maktlöshet. Jag får känslan av att om bara jag lyckas få tillbaka en spillra av det jag beställt så ska jag vara mer än lycklig. Det skulle absolut vara bättre om de inte hade en kundtjänst. Efter ett dygn får jag faktiskt ett svar om vart mitt paket är och jag kan senare hämta ut det. Jag gillade inte direkt det faktum att de ljugit om det faktiska förhållandet vid den påstådda utkörningen så jag fortsätter att älta. Efter en vecka får jag till svar att de faktiskt kontaktat chauffören och denne hade kunnat styrka att hon ringt på vår dörr flera gånger mellan 13 och 14 på fredagen. Det var bara det att enligt Postens trackingsida så gjordes utkörningsförsöket kl 10:30...

Behöver jag säga att jag fortfarande väntar på en bra förklaring från kundtjänst?

Annars så har jag väl cyklat tre gånger i år. Comebacken dröjer.

Verkligheten

Det verkar som om vintern vilar sig i form.
Jag som isolerat skrubben för dess skull. Så att jag ska kunna använda mig av monarken den här vintern. Det blev för kallt att ha samma temp i träningslokalen som utomhus i, minus tjugofem är  trettio för många. Nu så, har  jag investerat oskäligt mycket pengar för att möjliggöra träning. Provade lokalen i veckan. Alla kör ju 300W nu, i några timmar. Jag har varken pannben eller ben att sitta och trampa utan avbrott så jag stängde ner efter en halvtimme och ställde på två fyror på 4 kp @ 100 kadens. Det hela kändes oförskämt bra. Därför blev jag förvånad idag när jag höll på att dö runt Grodtjärnsrundan. Det är helt enkelt långt kvar, till egentligen vad som helst.


Förra helgen tränade jag litet i Jönköping. Skrämmande nog konstaterade jag att det inte var så många som cyklade på kvällarna. Trots att det var en cykelmässa. Jag trodde att en sådan vänder sig till väldigt intresserade människor som gillar att utöva sin sport. Creddiga, intresserade cykelmänniskor fanns det många av. Kanske är det värre att inte utställarna är ute. Lite som en kock som inte gillar att äta sin mat. Fast det är ju bara ett jobb. Eller?

Fler cyklar...

Jävla trevlig idrott, cykel. Det är så mycket mer än ett utförande. Hur många längdskidåkare sitter i grupp på något svårt café och talar glansögt om de där -94orna får Fischer?

Kona Hei-Hei är bra nära facit i min bok.

Efter månader av icke-doer-verksamhet har jag idag, dagen före första snön lyckats att montera ihop min XTC Composite. Resultatet blev i mina ögon väldigt bra. XX- växelgrupp med Magura Marta Mag kröns av en Fox RLC Kashima. Eller idag och idag. Jag har mer eller mindre små-pillat på den de senaste veckorna... Det hann bli mörkt innan jag var klar så jag fick prova den på parkeringen. Kändes som den billiga XTC'n fast utan några kilon. Den väger komplett med DH-handtag, tubelessdäck + slang 9,5 kg. Mindre än jag trodde. Ser inga problem att bygga den under 9 men den duger mycket väl som den är idag. Fan vad jag ser fram emot att prova! Men som jag skrev tidigare, det lär börja snöa nu...

Förresten gör jag mittåt vad det gäller valet av dröm cykel för landsvägen. Fortfarande stål men nu något mycket stilfullare från Baum. Fyfan:

Cyklar

Jo. Jag är ju något färgad i ämnet.Giant über alles. Men. Om någon skulle råka kasta några cyklar på mig, så har jag följande förslag:

Jag provar gärna en:

Eller kanske nåt i stil med:

Men den jag skulle offra en njure eller två för att lattja med... är:

På landsvägen får det bli nåt i stål:

Det är med andra ord inte mycket jag begär. Skicka ett mejl så får ni veta adressen dit de ska skickas!

Nytt inlägg

Var ut på förmiddagen och  rastade kroppen med avsikt att bromsa förfallet. Samma resa gjordes på fredagskvällen efter pizzan, chokladbollarna och chipset. Jag har drabbats av känslan. Känslan att vilja lasta på, att släcka mig själv med för långa och alldeles för hårda träningspass. Jag vill somna, på vägen till sängen efter en serie 30-sekundare och kanske rent av kräkas litet. Det går inte, det här. En god vän till mig sa att vi är förstörda, vi som gått den här vägen och sett ljuset med långa turer på fjället, i skogen eller på vägen. Läste en rubrik i tidningen; träning orsakar depressioner. Inte då. Men väl avsaknaden.

Då ska vi se...

Fan, det var längesedan vi sågs!

Jag skulle ljuga om det har hänt stora saker sen sist jag skrev något. Eller stora och stora, Thor har blivit döpt, det var stort, helst för släkten. Jag gillade buffén vi bjöd på, den var också stor. De cyklar jag åker omkring på nu har uteslutande stora hjul. Äntligen.

Årstiden är trevlig nu, kolsvart, kolkallt och i bland även fuktigt. Min träning bedrivs på vardagarna uteslutande i  lysdiodens sken. Jag blev mäkta förvånad den där gången jag gick över styret. Det är lätt att glömma bort hur svart det är i skogen utan lampan.

Höll på att glömma bort det andra stora som hänt här i Sundsvall: Vi har börjat med CX-träning!!! Onsdagar på Stockviks skidstadion. Helvetes-jävlar vad det går att få dubbelsag och hosta ur sig lungorna. Ordet roligt är väl passande, tror jag. Jag har provat att rejsa på både 29" HT och dito FS. HT'n kändes överjävligt rätt för ändamålet, statistiskt säkerställt med 100% utdelning mot ynka 50% för FS'en.

Av någon mindre intelligent anledning så anmälde jag mig till CykelVasan. Målet är att förbättra min bästa placering. Den som lever får se.

Det blev en i finplast...

Efter mycket vånda. Beslut är mycket enklare att ta när någon tar dem åt en. Lånecykeln skulle på jobb igen vilket ledde till att jag fick skaffa mig en egen. En tur idag och jag hade bestämt mig. Jag tror att den här ramen är som en sån där fantastisk låt som växer och växer tills man  inte kan vara utan den. För idag var det jävlar i mig nära till cykelhimlen.

Ramsetet är helt färglöst. Passar mig bra. Rören ser lika förtroendeingivande på den här som på den cykeln jag provade. Det bästa är nog ändå det väl tilltagna utrymmet för backdäcket. Både plats för många tum och  några hekto lera. Ändå är kedjestaget rätt kort vilket kändes väldigt bra under cykelturerna.

Ganska trevlig ram tycker jag. Kostar inte en halv miljard och svarar fint på tilltal. Geometrin måste varit stöpt efter min kropp för den passar mig bättre än förbannat bra. Vad väger den då? Jo. 1380g. Det här är ju en Composite, giant gillar ju att döpa sina olika kolfiberramar olika. Composite är den billigaste sen kommer Advanced och så slutligen Advanced SL. Läste ett uttalande om att det kommer en Advanced SL 29er till sommaren. Gissningsvis lagom till en rätt stor tävling i Londontrakten. För en tjockis som mig duger den här.

XTC Composite 29er

Så äntligen står det en 29a i skrubben igen. Ett helt år har gått sen förra besöket. Den här gången är det vrålstelt i baktriangeln. Panikmeck inför NM på södra vilket kröntes med ett otroligt antiklimax... fan det var dyrt att åka två varv Sportklass. Inte mindre än 550 skattade kronor ville de ha av mig. Icke. Hann med några varv på banan under fredagen och några varv på "min" bana på lördag och söndag. Det första som slår mig när jag rullar ut är att jag hittat hem. För mig finns inga alternativ till 29er. Allt annat är sämre. Det är som att jämföra längdskidor med alpinskidor. Fast ändå inte. Om man nu inte skulle kunna åka lika bra uppför på alpinskidorna som på längdskidorna. För det kan man på en 29a. "Min" composite är en budgetvariant med X7 och giants enklare hjul. Funkar hur bra som helst. Tangerade mina tider på min bana, satta på en 85-tusenkronorscykel men keramiskt överallt. It's all about the bike. Eller?

Men.

Compositen är hur solid som helst. Känns rapp och svänger bättre än ett par korta slalomcarvers. Åter till ordet "men". Det är ingen Anthem X 29er. Den ger dig inte det där lilla extra som den heldämpade hojen gör, utför, uppför, tvärsför på stig. På AX.en siktar du och trampar, på den här måste man anpassa sig litet. AX.en är en friåkningscykel som är en XC-raket. Det här är en XC-raket. Man glömmer så lätt vad en AX gör för stigcyklingen, vad rötter och stenar försvinner och vad det kan rädda bakdäcken från genomslag. Fler än en gång satte jag mig lite fint på sadeln lagom på en rot eller sten. Så kan jag göra på en AX men inte på en Composite. Minst 98,5% av Sveriges långloppscyklister åker snabbare på en AX29er än en 26 HT eller FS. Det skulle jag kunna sätta rätt mycket pengar på.

Vilken ska jag välja då? I söndags var det en glasklar fördel för AX29er men så råkade jag rulla litet ikväll... Fan.

TCR Advanced SL 2012

Det är svårt att göra en ny cykel rättvisa medelst mobilkamera samt sisådär med fotokunnande. Men att blogga handlar ju om att förmedla sig så snabbt som möjligt. Ni får hålla till godo. Nya lineupen ser mycket fin ut. Ramarna har fått mer formade rör, så pass att formen kanske är viktigare än färg och hur ljuset träffar de olika ytorna gör mer för utseendet än tidigare. Sen har vi ju overdrive 2 framme i fronten som ska styva upp osv. En öppen standard för alla andra att ta efter. Giant-hjulen ser bra ut. Såg bara de enklare men de rullar på DT-nav med egna fälgar. Kändes lätta och fina och gott alternativ till Mavic. Tubeless ready ska de vara, vilket är på tiden. Jag ser fram emot att titta närmare på Defy Advanced SL då jag tycker den ser mest intressant ut. Komforträser, dvs en GT-vagn för oss dödliga...

Published with Blogger-droid v1.6.2

Bron runt

Micke ville rycka från start, jag var inte lika övertygad i år. För nåt år sedan hade det varit givet, nu med det gångna året i bagaget så ville jag helst av allt ta mig runt de 12,5 mil som stod till buds och känna igenom kroppen, huvudet och allt annat som hänger ihop med en nummerlapp på ryggen. Det blev körning tidigt av den tidigare nämnde, givetvis. Det blev lucka och en utbrytning. Jag tog det lugnt och körde med huvudet. Benen var riktigt grisiga när vi rullade igång, aldrig, aldrig ska man vila igen inför en tävling. Men det fanns ju några mil att komma igång på. Många blev stressade av utbrytningen, vilket jag drog nytta av och gick bara fram och petade. Jag visste att jag var tvungen att köra snålt som satan om jag skulle ha en chans att vara med hem. För det var ju givetvis det andra målet efter att gå runt; att vinna. Givetvis. "The greatest comeback since eastern Sunday" hade inte varit fel. Men jag var aldrig riktigt nära, det var en hel del cyklister med bra mycket bättre motor än jag och trots att jag snålåkte bitvis så hade jag inte "det" i benen sista milen. Men jag är nöjd och glad ändå. Det är ett stort steg från att ha som mål att KUNNA GÅ ett varv runt Sidsjön till att kunna köra på i tolv mil med rejäl insats på cykeln. En stor seger för mig. Väldigt stor. Kanske det viktigaste jag gjort på en cykel.