Om det inte vore för att...

jag är så sjukt jävla trött just nu, så skulle jag skrivit något.

Istället kan vi ju alla sätta oss ned och fundera på varför Berners tar 4000 kr för att byta olja i min bils växellåda. För mig känns det som ett pris lite väl tilltaget i överkant. Alltså vi pratar en vätska här, ett par liter, inget mekaniskt, bilen blir alltså inget bättre, den får bara förmågan att inte gå sönder på ett dyrt sätt efter alla dessa 6000 mil.  Till detta ska då även adderas vanlig service, tändstift samt lite mer specialolja till fyrhjulsdriften och jag börjar tvivla på vilket försprång genom teknik jag verkligen köpt mig... Det riktigt fina är att samma procedur ska upprepas vid 12000 mil osv. Mörker.

Idag har jag kört dubbelpass. Ta den meningen i munnen och låt den sakta smälta på tungan. Jodå, den smakar mer...

Distans

Tänk, vad ett ord kan olika betydelse beroende på i vilket forum det framförs. Säger du det till någon vid målgång efter Finnmarksturen så får personen ifråga kraftig dödslängtan, säg det till mig en lördag morgon i augusti när solen skiner och jag tänker på ensamma väger i trakterna kring Ljustorp, säg det till någon på jobbet och de tänker på ett mellanlägg mellan två punkter i valfri maskin till stålindustrin. Distans är lite roligt, det finns ju en hel del sätt att angripa begreppet. Ta Tom t.ex. han kör en fin belastning för att snabbast möjligast återskapa 6 timmar på 3, medan andra gärna gör allt möjligt för att förlänga 3 till 6 mha diverse fika, sällskap, fint väder mm. För min egen del tror jag att det går att finna ro någonstans däremellan. Distans räknar jag allt som bedrivs i en följd och sträcker sig över en tid längre än 90 min och på en belastning som gör att jag inte surnar ihop. Alltså, har jag en del att jobba på. Kvällens sladdpass, ja jag sladdade faktiskt, iklädd ett par scott-shorts, modell icke lycra. Btw en av två saker scott kan konsten att konstruera; kläder det ena och det andra är skidor... Jo, jag tappade tråden, sladdpass, det var överstökat på 59 min blankt.

Nästa blogginlägg ska jag passa på att ge världens mest hypade och överskattade cykelmärke Cannondale en känga. De, kan inte ens designa kläder, än mindre motorcyklar. Äh, det kanske räcker så?

Annat är det med den här, det är riktiga grejer det där!

Comeback Kid

Jo, det har hänt att tankar om att försöka träna igen florerat i mitt huvud. Det är helt sant. Vad som inte ännu har känts som en möjlighet är att deltaga i någon som helst tävlingslik form av idrottande. Alltså bortfaller allt vad gemensam träning heter, i synnerhet då tävlingssträning såsom Timrå GP eller liknande. Det är helt enkelt inte genomförbart i nuläget. Kanske nästa år, om processen av återuppbyggnad får fortskrida i den takt den har nu. Min status för tillfället, jag kan springa 30 min, jag kan cykla i en timme, jag kan stå upp och cykla kortare perioder samt att jag faktiskt kan cykla i skogen i mindre avancerat tempo. Det sjuka är att det som fungerar bäst är löpning... Hur det nu är möjligt, när de lärde säger att det är den övning jag ska hålla mig längst bort ifrån... Mina personliga mål om att kunna gå igen oavbrutet, de 3 km runt Sidsjön har alltså med råge passerats, vilket inte känns så illa... Utveckling är så att säga relativt utgångspunkten...

Igår var jag ut och kände på grannskapets stigar med AnthemXen, de är oförskämt bra, både och.

Livet

Det är inte roligt att ta avsked av kamrater, verkligen inte när det är för alltid. Erik, en vän jag lärde känna vid värnplikten i Sollefteå och en vänskap som flyttade mina gränser, över Atlanten till Fernie och skidåkning på allvar. Han fick lämna jordelivet när han gjorde det han älskade, åka skidor utför berg som är så branta att vi andra kallar dem för väggar. Det var längesedan vi talades vid, jag och Erik, ändå har det varit väldigt jobbigt sedan i Påsk. Vissa människor lämnar helt enkelt större intryck än bara ett fast handslag. Det har alltid varit befriande för mig att slänga iväg en tanke på kompisen som följde sitt skidåkarhjärta fullt ut bland de stora bergen, själv sittandes på ett kontor, framför datorn. Nu, kan jag inte det längre. Det kommer jag att sakna. Vi är många som kommer att sakna Erik.

http://norwayfreeride.no/2011/04/25/erik-lundstrom/

Men som alltid går livet vidare, det är en väckarklocka när någon man känner går bort. Det är synd att dessa väckarklockor ska behövas för att man ska, kunna, stanna upp och andas.

Men nu kör vi igen, en dag utan en  krasch är en dag med avstannad utveckling!