tisdag, november 30, 2010

Holmestrand

Stället som får Kramfors att framstå en plats full av framtidstro. Sen att det är sjutusen grader kallt här och blåsten kyler en ända in i märgen gör väl inte stället mycket fräckare. Men det är nog fint här. Hav och branta klippor. Som Kramfors med andra ord. Fast maten är billigare där.

lördag, november 27, 2010

2 W/kg

Det var tur att jag inte körde något Testcykel-SM... Försökte att trampa knävänligt i den nu kupévärmarutrustade träningslokalen. Det här var första passet på väldigt länge.

Om vädret och min klena fysik vill så ska jag prova det där skidspåret som de dragit utanför vår dörr. Vi bor förmodligen centralast i hela Sundsvall. Utanför dörren kan vi kliva på skidspåret som ansluter till hela det fantastiska spårsystemet på Södra. Helt sjukt. Bra alltså.

Idag har vi varit på dop. Våra kära vänner Linda och Conny döpte sin lilla Alva. Deras familjer var bjudna, och vi. Det är stort. För oss.

onsdag, november 24, 2010

The Swedish Privat-Sjukvård

Yes. Jag lever.

Tror att jag ska göra en kortare sammanfattning av den senaste tiden. Det har varit rätt mycket att göra, rätt litet med tid och annat. Mycket av fritiden har i min värld kretsat kring mitt strulande knä och de oljusa framtidsutsikter som min käre ortoped målade upp, eller i alla fall inte bevisade någon motsats. Rätt intressant upplägg. Att tillåta sig ödsla säkert fyra minuter med sparsmakad information på sin patient. Det som fick bägaren att rinna över var den remiss till Sjukgymnastik jag fick. Där stod att läsa: "tacksam för träningsprogram med väldigt låg intensitet". Jag ska visa den jäveln. Det är nära nu att jag anmäler mig hit sen ska jag skicka kopia på segerchecken till dumfan i Sthlm. Det var å andra sidan mycket glädjande att få träffa sjukgymnasten och höra hans åsikter. Ett lätt föraktande fnys åt remissen senare fick jag veta att det är maxstyrka och knäböj som gäller... Inte bara för att de gamla indianerna gjort så i fullmånens sken sedan tidernas begynnelse utan det finns tydligen även en rätt fin förklaring. Det enda sättet att aktivera alla muskelfibrer är att skicka tungt. Och de snabba rackarna är tydligen grymma på att motverka ledslitage samt skydda vid snabba korrigeringar genom att agera surrogatkorsband. Fint skit med andra ord. Mot 200 kg i april. Det är en bit dit nu men nu har jag något att ställa in reptilhjärnan på.

Annars är det mycket förädlrargruppande just nu, och någon enstaka cykelmässa.

Sen måste jag bara fråga: Var det någon som hörde nåt av det som sas på Cykelgalan? Odugligt ljud plus att jag hamnade i absolut närhet till någon SCF-människa som sänkt en vinare själv gjorde att jag bara såg V & A agera stumfilm på scen.

söndag, november 21, 2010

Mästarcykeln?

Published with Blogger-droid v1.6.2

onsdag, november 03, 2010

Uppåt

Har precis provkört den nya skrubben, det var skitkallt innan det blev skitvarmt. Måste nog göra en liten insats och isolera eländet. Men sen så.

Jag kan inte påstå att det kändes jättebra att träna, pulsen drog iväg och vänsterknäet var lite ömt. Ja, precis vänster. Bandaget sitter på höger... Har väl påbörjat någon slags överansträngning av vänster då det högra inte fungerat som det ska. Men hursom, det känns ganska bra nu, efteråt. Någon slags gräns som är raderad, jag var lite orolig inför premiären. Är väl det fortfarande, över hur det ska kännas imorgon. Själva passet gjort inte ondare än vad 3 kg brukar göra efter en normal förkylning. Dåligt med blod i kroppen och skrumpet hjärta till trots så rann fyrtio minuter iväg rätt så fort.

måndag, november 01, 2010

En bit kvar

Vi har flyttat en massa i helgen. Jag har haft en otroligt bra timing med mitt obrukbara ben. Som tur är så har jag haft hjälp, både här och där. Det hela flöt faktiskt på rätt bra, fastän jag bara kunde bära kuddar, som mest. Var ändå rejält justerad på kvällningen, eller helt jävla slut skulle jag vilja påstå. Att starta upp dagen på jobbet idag var både vilsamt och precis som en måndag på jobbet alltid är, jobbigt. Kvällen har jag vigt åt att sätta upp lampor mha farsan samt på alldeles egen hand koppla upp det viktigaste i bohaget; marantzen och nautilusarna. Nu kan jag äntligen få till lite kvalitetsavkoppling med högerbenet i högläge. Livet vänder så sakteliga åter.

Bodil har begränsat mitt idrottande nästa år till tävlingsdistanser under timmen, utan klungor och andra svårigheter. Till fots är också bara att glömma men det gör inte så mycket. Löpning har ändå aldrig varit min grej.

Fyfan alltså, de senaste veckorna har det verkligen varit plattan i mattan som gällt. Helt sjukt vad otroligt jävla fantastiskt det går att få allt att lösa sig ändå...